På obligatoriska frågan "men VAD är det som är så fett med just SERIER?" kan jag höra mig själv svara att det det är en så självständig arbetsprocess och det går så fort från idé till färdig serie. Snabbt kan en lägga varje grej bakom sig, inga helveteslånga projekt att bli självtvivlande, självcentrerad och självhatisk under.
Men självdestruktiv som människorarten är började jag ändå med PROJEKTET
göra en lång seriebok. Men det är inte som att det BARA gör ont. Det är också spännande som ett helvete *är bra på liknelser*. Varje gång jag gör en ny sida på historien är det spännande att se var som händer.
Berätta historier för sig själv på tåget
Idag gick jag till affärn och köpte pärm och tusen plastfickor och satte in alla skisser och manussidor och läste det som finns hittills med bläddereffekt för första gången. Det kändes ungefär som att sätta sån plastskit på cyklens ekrar och "köra moppe". Alltså fantastiskt och nästan som på riktigt.
En tjejbok som handlar om smink och sånt!!!Min redaktör ringde också häromdan och undrade om jag har något arbetsnamn ännu. "Än så länge kallar jag den bara
boken" sa redaktörn. Ja, det gör ju jag med. Dom enda namnen jag har kommit på hittills är "DaVinci-koden" och "Liftarens guide till galaxen" men båda var upptagna. OTUR!!!
Puss /S
Jag och 
